28 juli 2015

3 år Döden är fruktansvärd

I går var det tre år sen en av mina barndomsvänner Malin hastigt dog i sömnen. Det är fortfarande lika overkligt som när jag vaknande den där morgon i husvagnen och läste meddelandet om att hon dött. Jag saknar hennes gladas skratt och de timslånga telefonsamtalen vi kunde ha medan vi gjorde hushållsarbete i varsin 4-barns familj, på varsin ände av stan. Jag är så ledsen att vi umgicks så lite de sista tre åren men så oändligt tacksam att vi fick kontakt igen och fick träffas och prata innan hon dog.

Jag tänker mycket på hennes mamma, syster, bror och framför allt hennes tre barn som över en natt, bokstavligt, fick bli vuxna alldeles för fort och för tidigt. Att treva sig ut i vuxenlivet med den största sorgen ett barn kan få att bära, att förlora sin mamma.

Ingen förberedelsetid alls. Livets låga bara släcktes. Ett hjärta som var sjukt och inte orkade mer. Ingen visste något.

Min kära vän Linda var sjuk i mer än ett år. Hon visste att hon skulle dö och vi nära också. Vi hann förbereda oss och ha de där samtalen som man helst vill slippa. Hur känner du inför döden. Hur ska det bli sen.....

Linda led något fruktansvärt av smärtor i en kropp som mer och mer fylldes med cancer. Jag vet att hon led oerhört av vetskapen om att hon faktiskt skulle lämna tre söner varav två var så små att de kanske inte ens skulle minnas henne. Hemskt! Men ändå en tid av förberedelse, tid för avsked och tid att bygga fler minnen.

Döden är fruktansvärd. I går kramade jag två systrar, med en färsk sorg, där tiden från  besked till död, också blev alldeles för kort. Lite mer än en månad... alldeles för kort!

Jag tror att det är bra att få tid - att inte bara ryckas bort. Men vi får inte välja det. Det blir när det blir.

När jag fick melanom (hudcancer) som sen inte var det, var det enda som snurrade i mitt huvud - Gör det bästa av tiden som är kvar.

Vi får göra det, varje dag. Vi vet inte om vi rycks bort i natt eller om vi får en förberedelsetid....


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar